En hund som Michelle

Idag åkte jag och köpte Nina Simone-skorna (haha Nina Simone... Internskämt okej.), och jag var helt inställd på att köpa svarta. Så kom jag dit och det fanns ett par svarta kvar. I storlek 35.
"Har ni inga mer svarta, i typ en större storlek?"
"Nej, lagret fylls på nästa vecka."

Så till sist köpte jag ett par bruna, och dom var med otroligt snygga, och jag är sjukt nöjd!



Iallafall är detta mina första skor med klack. Har aldrig ens testat förut. I tioårsåldern sprang alla kompisar omkring och lånade sina mammors klackskor och försökte gå i dom. Min mamma har aldrig gått i klack.
Så jag utmanade mig själv lite. Tog på mig skorna precis när jag kom ut från köpcentret och gick omkring lite i dom. Det var inte alls svårt!
Sen kom ju dock bussen. En fullproppad buss med inte en enda ledig plats. Så jag stod där, i mitten av bussen. Inklämd mellan fyra barnvagnar och massor av människor. Bussen svängde omkring, och det gjorde jag med! Ramlade hit och dit hela tiden, och jag kunde inte böja mig ner och ta av mig skorna heller. Till slut blev jag lite rolig och vitsig och tog fram mobilen och hörlurarna och började lyssna på musik. Låten Ramlar med Håkan Hellström upprepades i mina öron genom hela bussturen. Den där klumpiga bussturen.

Annars har jag inte gjort alls mycket idag. Jag vaknade strax efter klockan tolv, och satt vid datorn fram till kvart i tre, då jag tog bussen till stan och köpte skor, och nu vet jag inte vart tiden har tagit vägen, för jag känner mig väldigt säker på att jag var hemma innan klockan fem, och nu är klockan tjugo över sju..